Stalin – den röde tsaren och hans hov. Simon Sebag Montefiore. © 2003.

Psykopaten Stalin

Det är en märklig läsupplevelse denna omfångsrika bok med den mest otroliga notförteckning jag någonsin sett (64 sidor lång!). Vi leds in i den märkliga mörka världen som är bolsjevikernas och mitt i dess centrum är den manipulative, dominante och oberäknelige Stalin.

Ytligt sett är Stalin en sammansatt människa. Han har plöjt milsvid med böcker som han ständigt citerar. Med sin sarkastiska humor kan han vara mycket charmerande. Kvinnorna dras till hans maskulinitet och makt.

Men den bolsjevikiska antimoralismen tillsammans med hans georgiska mansdominerade bakgrund och psykopatiska hjärna gör honom till en fruktansvärd figur, självaste antikrist nedstigen på jorden. Hans förebild är Ivan den förskräcklige [s. 399], hans favoritfråga: ”Vad sade och gjorde han?” om de avrättades sista stund.

  Med få undantag fjäskar de andra i toppen så mycket de kan. Hellre det än att bli mördad tänker de. De få bolsjeviker som har något som helst samvete kvar tar han livet av och ersätter med människor lika avskyvärda som honom själv. Så blir Lavrentij Berija ledaren för NKVD, den fruktade föregångaren till KGB. Samtidigt som Berija är oerhört effektiv i allt vad han åsätter sig (han fick t ex ansvaret för Sovjets kärnvapenprogram) är han även våldtäktsman på heltid och självklart, i tjänst av sovjets underrättelsechef, massmördare på fullständigt oskyldiga människor han eller Stalin av någon anledning ville vara utan. I synnerhet under det som brukar kallas för ”Den stora utrensningen” eller ”Den stora terrorn”.

Stalin var en oerhört manipulativ person som trodde han kunde dupera människor hur lätt som helst. Innan han fullständigt har kopplat makten om partiet och de facto blivit diktator måste han ständigt och jämnt förlåta andra partimedlemmar för att han förolämpat dem. En av hans att-göra-listor redovisas i boken.

1. Förlåta Poskrjobysjev och hans vänner.
2. … [s. 81]

De andra människorna är bara verktyg för att han ska kunna nå sina personliga mål. Ursäkterna staplas på rad med det fanns aldrig någon verklig ånger. Hans fru Nadja, som han kväver ihjäl med sin psykopatdominanta personlighet, tar livet av sig. Han ser sedan till att mörda delar av hennes familj.

 

Kulakerna och Holodromor

Kriget mot de så kallade storbönderna, eller ”kulakerna”, var ett arv ända sedan bolsjevikerna tagit makten. Men det skulle bli värre under Stalin. Medan Sovjet exporterade och använde säd till förbränningsmedel för den växande industrin, konfiskerade man under vapenhot all sådd man kom åt på landsbygden. Särskilt Ukraina gick man hårt åt (det som ukrainarna  kallar för Svältmordet, Holodromor). Uppemot 10 miljoner bönder kan ha mördats genom mord, svält och slavarbete. Ändå visste ingen hur man skulle definiera en kulak. På ett ställe skrev Stalin själv: ”Vad är en kulak?” Montefiore återberättar en bondes avslöjande om hur det kunde gå till när de valdes ut:

”Vi är bara tre stycken, fattigbönderna i byn, som samlas till möte och bestämmer: den och den ägde sex hästar… Sen meddelar vi GPU och saken är klar: den och den får fem år.”[s. 59]

 

Det skonigslösa beslagtagandet av böndernas mat var inte överallt populärt bland de andra bolsjevikerna. Men den känslige Stalin tog allting personligt. Den som sade emot löpte stor risk att bli mördad, så därför höll man hellre tyst och fortsatte att svälta ut och ha ihjäl de bönder som gjorde uppror.

Gorkij passade på att ge Stalin sitt fulla stöd. I partiägda tidsskriften Pravda skrev han om de svältande och upproriska bönderna: ’Om inte fienden kapitulerar måste de utplånas.”[s. 107]

Andra världskriget.

 

Stalins övertro på sig själv ledde till oerhörda misstag. I god tid före nazisternas intåg varnade hans underättelsetjänst honom för Operation Barbarossa. Det gjorde också britterna som gav honom det exakta datumet, den 22 juni, för attacken. Till och med kineserna varnade Stalin. Alla visste vad som var på väg att ske men Stalin vägrade att inse fakta. Han litade på att Hitler inte skulle bryta Molotov-Ribbentroppakten.

Med envis trots mot de övriga i partistyrelsen envisas han med att kriget måste vara ett misstag. Följaktligen beordrar han den ryska armén att inte besvara elden (!).

  Tiden innan hade han jobbat på som bäst med att utrensa i armén. Den 29 november 1938 hade 40 000 officerare gripits på lösa grunder för förräderi och ersatts av nyrekryter. [s. 235]. Under ”Den stora terrorn” hade marskalker, befälhavare och andra i den allra högsta toppen av militärmakten redan hunnit bli mördade.

  När Stalin till slut  inser hur illa det ser ut blir han ångerfull: ”vi har gjort skit av alltihopa” och menar arvet efter Lenin. Han åker ut till sin datja och låser in sig – just när kriget har börjat! När partibyråmedlemmarna åker ut till datjan för att hämta tillbaka honom undrar han som ett litet skamset barn:

”’Varför har ni kommit hit?… Kan jag fortfarande leva upp till folks förhoppningar? Det kan finnas mer förtjänstfulla kandidater… Vem ska leda den [den nyinrättade försvarskommittén]? ’

-         Du, kamrat Stalin.

Stalins lättnad var påtaglig. ’Jaha…’” [s. 379-80]

Han tycks se Sovjetunionen som om det vore hans personliga leksak och befolkningen som hans legogubbar han kan göra lite vad han vill med. Får han inte det slår han vilt omkring sig  – dvs. fängslar eller har ihjäl sina lekkamrater.

Till en början är kriget en katastrof för den illa skötta ryska krigsmakten. De tre första veckorna under den tyska offensiven dör 2 miljoner ryska soldater [s. 382]. Stalin ser bara en utväg – fortsatt terror mot sin egen krigsmakt.

   De ryska soldaterna fick således en fiende både framför och bakom sig. Ifall de fick för sig att fly blev de skjutna av ett andraled bakom. Ifall de blev tillfångatagna avrättades deras familjer enligt order nr 270.  [s. 383] Mitt under kriget, åren 41-42 dömdes 994 000 militärer varav 157 000 avrättades. [s. 396]

Stalin var förstås inte bättre mot andra folkslag. När han ger order till sin ”befrielsearmé” att avrätta 26 000 viktiga polacker (varav 14 000 officerare) vid Katyn tar hans främsta bödel Bucharin personligen på sig en stor del av ansvaret. På 28 dagar mördar han för egen hand 7000 människor! Enligt Montefiore gör det honom till en av världens främste bödlar genom tiderna. [s. 340]

 

Det burleska

 

Det är en märklig korsning med mannen från landet som upphöjts till kommunistisk kejsare med storslagna middagar och palats.

Under kriget sitter Stalin i en konvoj bilar på väg mot Moskva. Plötsligt känner han att han måste utfärda sina behov. Han frågar om buskarna längs med vägen är minerade. Ingen vet. Stalin väljer då att ta det säkra före det osäkra och tömmer tarmen mitt på vägen rakt framför sina livvakter. NKVD-folket i bilarna bakom tror inte sina ögon. [s. 458]

Vid en av de överdådiga måltiderna passar en medlem av centralkommittén att byta ut en rysk diplomats dolk vid bältet mot en saltgurka. De andra partimedlemmarna kan inte dölja sina hånleenden mot den intet ont anade diplomaten som skuttar runt med saltgurkan vid bältet hela kvällen. Stalin skrockar högt. [s. 494]

Stalin tyckte om Roosevelt, såg ned på hans efterträdare Truman och ansåg Churchill var den främste av kapitalisterna, även om det dem emellan inte uppstod tycke. Stalin varken respekterade eller tyckte om De Gaulle, något han visade genom att vid bjudningen supa sig redlös. De Gaulle tittade på med ogillande min när Stalin åbäkade sig och skålade högtidligt med sina närmsta underordnade:

Skålen för den järnvägsansvarige Kaganovitj: ”En modig karl som vet att om tågen inte kommer i tid (konstpaus) – så skjuter vi honom!” De skålar.

För Chruljov: ”Det är bäst för honom att han gör sitt bästa, annars blir han hängd, sådan är sedan i vårt land! Kom hit!” De skålar.

För flygvapenbefälhavaren Novikov: ”En bra marskalk, honom ska vi skåla för men om han inte sköter sitt jobb så hänger vi honom.” [s. 478]

Särskilt retsam var Stalin mot Nosenko, folkkommissarie för fartygsbyggandet. När han stötte ihop med denne i korridorerna drog han ständigt skämt av typen:

”Har de inte gripit dig än?” eller ”Nosenko, har de fortfarande inte skjutit dig?”

Folkkommissarien log alltid nervöst till svar. [s. 496]

Den ryska revolutionen. Richard Pipes. 1995.

1920 reste den engelske filosofen Bertrand Russell till Ryssland där han träffade Lenin. Utraget nedan är från en senare intervju med Russell.

  “At first Russell thought how friendly and jolly he [Lenin] was. But a question cropped up about Communism and agriculture. Lenin described with gusto how he had incited the poorer peasants against the richer ones- ‘and soon’, added Lenin, ‘the poorer peasants hanged the richer ones from the nearest tree. Ha, ha, ha!’

  In telling this story, Lord Russell vividly imitates Lenin’s monstrous guffaw.

‘My blood ran cold’, says Russell.”

[ur Man’s Peril, 1954-55 (s. 399)]

Samma år skrev Maxim Gorkij så här om Lenin (vilket för författaren tycks ha varit det högsta beröm).

  “It seems to me that he is not interested at all in individual men: he thinks in terms of parties, masses, states.”

[ur The Living Age]

Det här sättet att betrakta människosläktet var normen i de bolsjevikiska leden. Lenin, Trotskij, Stalin, Molotov etc. – alla var dem förbrytare utan att, vilket är kusligt uppenbart när man läser vad de skrivit och sagt, hysa den minsta ånger.

  Deras ideologi var materialistisk och utgick ej från hur människan faktiskt var. Hon skulle gjutas i ny form och helt igenom förvandlas under revolutionen. Alla medel var tillåtna för att skapa den rena människan. Den marxistiska övertygelsen var enorm. Sade människor emot så hade dem ”fel” snarare än att de var av en annan åsikt.

Men varför blev det just i Ryssland människor som bolsjevikerna kom till makten?

Pipes pekar på likheterna mellan tsar- och den  kommunistiska regimen.

”Som regel, ju mindre man vet om den hur den ryska revolutionen utvecklades, desto mer benägen blir man att tillskriva marxistiska idéer ett avgörande inflytande.” [s.454]

Den med revolutionen samtide filosofen Berdjajev förnekade att Ryssland ens hade haft någon revolution. Likheterna mellan kommunisterna och den tsaristiska autokratin var så pass slående.

Bakgrund.

Det tsaristiska Ryssland var ett mycket ömtåligt bygge. Allting gick tillbaka på tsarens person. Han var Guds ställföreträdare på jorden och hans makt var in blanco. En konstitution kom till först 1906 efter starka påtryckningar från liberala och socialistiska krafter (men även i den fastslogs att tsarens makt stod högre än Duman och lagen). När Nikolaj II abdikerade efter februarirevolutionen 1917 föll den ryska staten och ordningsmakten som ett korthus och lämnade ytan fri för de makthungriga yrkesrevolutionärerna. Pipes skriver:

”Huruvida de konflikter och de aggressioner som finns i varje samhälle kan lösas fredligt eller exploderar i revolution bestäms i stor utsträckning av närvaron eller frånvaron av demokratiska institutioner i stånd att avhjälpa missnöje med lagstiftning, och närvaron eller frånvaron av en intelligentia som bestämt sig för att underblåsa folkligt missnöje i syfte att själv få makten.” [s. 39]

Pipes pekar på en viktig faktor som kan vara en förklaring varför en kommunistisk revolution med påföljande expropiering av mark lyckades i Ryssland men inte i övriga Europa. För den stora majoriteten ryssar var ägande en vagt begrepp.

  Vid 1900-talets början var över 80 % av Rysslands 130 miljoner invånare bönder (och mindre än 2 miljoner var arbetare). Något som var typiskt för det ryska bondelivet var det dominerande systemet med bysamfälligheten. Byarna delade upp marken jämt fördelat på hushållens storlek. Varje gård fick sin teg att odla på, en markbit som ändrades med jämna mellanrum. Man var, inte som i övriga Europa, ägare till sin mark i egentlig bemärkelse.

Trots att bolsjevikerna genom sin skapelse Komintern satsade stora summor pengar och engagemang på att sprida revolutionen till Europa så misslyckades man. Jordmånen i Ryssland var helt enkelt annorlunda. Liksom kommunisterna själva:

”Rysk radikalism har alltid utmärkts av en kompromisslös extremism, en attityd av ”allt eller inget” och ”satsa allt” med förakt för kompromisser.” [s.359]

Avslutning.

Som motbild till bolsjevikerna citerar Pipes två filosofer:

”Människan får aldrig användas som medel för andra människors syften utan måste alltid uppfattas som ett mål i sig själv.” [Emmanuel Kant]

”Det finns ingenting så vackert och berättigat som att spela människa väl och som sig bör… den mest barbariska av alla våra åkommor är att förakta vår existens” [1500-talsfilosofen Michel de Montaigne]

Ukraine in the World. Flertalet författare. 1998.

Jag går nedan igenom de delar av boken som behandlar de militära konsekvenserna av Ukrainas självständighet.

1:a december 1991 gick ukrainarna till valurnorna för att rösta om ifall landet skulle göra sig fritt från Sovjetunionen. 90% röstade för. Den enda region som röstade emot var Krim. Något som fick Solzhenytsin att agitera för att varje ukrainsk region borde ha röstat enskilt. Författaren talade sig varm för en utvidgad rysk republik omfattande Ryssland, norra Kazakstan, Krim och östra Ukraina.

Det politiska läget vid Sovjets sammanbrott var mycket prekärt. Väst, särskilt USA, var inledningsvis kritiskt till upplösningen. Man såg en stabil partner i Gorbachev och fruktade alternativen. Trots att Sovjets upplösning hade gjorts upp av Vitrysslands, Ukrainas (Kravchuk) och Rysslands (Jeltsin) ledare gemensamt var ett självständigt Ukraina svårsmält för den ryska eliten. Uppgifter till den ryska tidningen Moskovskie Novosti menade att några ryska politker talade om kärnvapenkrig med Ukraina, något som senare dementerades [s. 27]. Den nationalistiske Dumaledamoten Baborin sade: ”Antingen återförenar sig Ukraina med Ryssland eller så blir det krig.” [s. 36].

Som en konsekvens av Sovjets sedan länge kraftfulla militära närvaro i Ukraina blev landet i ett svep världens tredje största kärnvapenmakt. Först 1994 – efter många ekonomiska krav på USA från Ukrainas president Kravchuk – ålade sig landet att avskaffa alla kärnvapnen. [s. 280].

Vid självständigheten erhöll Ukraina också en stark armé. Av de 750 000 sovjetsoldaterna övergick majoriten till den nybildade ukrainska armén. De som inte ville ansluta sig erbjöds pengar för att lämna landet. Det är nog inte fel att säga att Ukraina på detta vis ”kuppade” till sig en stark militärmakt. De ryska myndigheterna var fullt upptagna med oroligheterna i Moskva och kunde inte sätta in motåtgärder. [s. 223].

Men Ukrainas ekonomi tillät inte den här militären värdig en stormakt. I början av 90-talet gick över 20% av landets BNP till att underhålla styrkorna, vilket var ohållbart [s. 226]. Det tog inte lång tid innan försvarsbudgeten blev en bråkdel. Idag ligger den på modesta 1,4% av BNP [CIA World Factbook].

”Kuppen” lyckades inte heller att överta den mäktiga sovjetiska svartahavsflottan som låg förankrad i Sevastopol. Den övergick istället till ryssarna, där den är än idag. Ryssarna hyr Sevastopols hamn av Ukrainska staten för 100 miljoner USD varje år. Men 2017 går kontrakten ut och Julia Timochenko (en av två favoriter att vinna presidentvalet idag) har sagt att hon inte kommer att förnya kontraktet. Ryssarna har börjat flytta över delar av flottan till en annan svartahavshamn – Novorossijsk (Wikipedia). Men det är osäkert vad som kommer att ske med rysk närvaro i Sevastopol när avtalet går ut. 1996 gjordes en landstäckande undersökning i Ryssland som visade att 70% av ryssarna ansåg att Sevastopol skulle vara ryskt [s. 43].

Michael Stuermer. Putin and the Rise of Russia. 2008.

Nedan följer ett par utdrag ur boken.

Om Vladimir Putin:

Så här säger Stuermer om den ryske premiärministern (Stuermer har träffat Putin ett flertal tillfällen i egenskap av journalist):

”Anybody in the west or, for that matter, in Russia underestimating Mr Putin would do so at his own peril.”

Stuermers bild av Putin är en intelligent och förslagen man. En mästare på att läsa av andra människor och få dem dit han vill. Männen i Kreml kommer idag nästan uteslutande från Putins födelsestad St Petersburg där de antingen jobbat med honom i KGB/FSB eller i stadens administration (Putin jobbade ett par år under stadens borgmästare). Stuermer hävdar att ”FSB har blivit staten”. 3 av 4 ämbetsmän ska enligt honom ha eller ha haft anknytning till KGB/FSB. Ett betydande undantag från senare år är president Medvedev. Han var chef för Gazprom.

Rysslands problem för framtiden.

Demografin. Det föds för få barn, men den största anledningen till oro är den höga dödligheten bland ryska män. 60 år lever en rysk vodkaglad man i genomsnitt. Starovje!

Landets 20 miljoner muslimer föder fler barn. Dessutom är Ryssland ett invandrarland (det andra största i världen efter USA enligt Stuermer) och många är muslimer från de centralasiatiska länderna. Om inte Ryssland får bukt med sin xenofobi så finns här ett stort orosmoment inför framtiden.

Man försöker komma tillrätta med demografiproblemet med statliga åtgärder. Förutom barnbidrag betalas en handpenning på 60 000 SEK ut för det andra barnet. Pengarna får bara användas till utbildning, mammans pension eller bostadskostnader (källa Aftonbladet). Putin pratar också varmt om utbyggnader av dagis.

Rysslands asiatiska del är ett stort orosmoment inför framtiden. Det råder en kraftig obalans mellan dess rikedom på råvaror och brist på folk, samtidigt som det folkrika Kina och Korea trycker på. På 30-talet tvångsemigrerade Stalin kineser. Ryssland behöver människor i de här områdena och det finns de som vill flytta dit – men de är inte ryssar.

Det ensidiga beroendet av olja – och gasexport. Den enda avancerade ryska exporten av rang är militär utrustning. 40% av vapenexporten har under senare år gått till Indien. Numera exporterar inte ryssarna längre andra klassens vapen, utan det absolut bästa man har. Det visar på beroendet av vapenexporten. Putins dröm är att bygga upp en teknologiskt avancerad ekonomi, men dit har man långt. Ryssland är ett svårt land för utländska företag att investera i. Se bara hur svårt det var för IKEA att få bygga en affär.

Korruptionen och byråkratvälde. Anna Politkovskaja talade mycket om den ineffektivitet som Ryssland drabbats av efter Putins reformer till den ”vertikala demokratin”. För ett så stort land som Ryssland är det ett oerhört dåligt lämpat styrelsesätt. Allting måste godkännas uppifrån och egna initiativ uppmuntras inte.

Möjliga konflikthärdar:

Ständigt och jämnt Tjejenien och dess grannrepubliker. Det har varit snarare regel än undantag med ryss-muslimska krig i området sedan 1500-talet då Ivan den förskräcklige dundrade in. Stuermer menar att det är en omöjlighet för den ryska regeringen att ens överväga självständighet. Skulle Tjetjenien gå finns det fler muslimska republiker på tur.

20 miljoner ryssar bor i grannländerna. Om dessa har Putin sagt: ”For us, their fate is a question of war and peace.” Kriget i Syd-Ossetien gentemot Georgien förra året visar att han menar precis vad han säger.

Andra områden utomlands med stora delar etniska ryssar är

Norra Kazakhstan (hela 7 miljoner etniska ryssar eller 37% av landets befolkning),

Lettland (34%),

Estland (30%),

Ukraina (22%, östra delarna och framförallt Krim-halvön).

Överallt där ryssar behandlas dåligt finns det risk för rysk intervention.

Ögruppen Kurilerna. Olöst gränskonflikt med Japan alltsedan andra världskriget.

Energin. Ryssland är med sitt Gazprom en verklig stormakt vad gäller energi. Gazprom används inte sällan som politiskt instrument. Det är inte länge sedan man under några dagar stängde av gasen till Ukraina, ett tydligt led i de sämre relationerna efter ”Orangea revolutionen”. Med EUs godkännande av gasledningen under Östersjön till Tyskland kommer Ryssland ha lysande utsikter inför framtiden att kunna använda sina råvaror för att sätta press på enskilda europeiska länder.

Gazprom har under Putin köpt upp de största tidningarna i Ryssland – Izvestia och Komsolskaya, liksom den förr så regimkritiska TV-kanalen NTV.

Annat:

Efter 2000-talets höga pris på olja är Ryssland idag världens åttonde största ekonomi.

Med samma exploateringstakt kommer Rysslands olja att räcka i 30 år och gasen i 180 år.

Olympiska vinterspelen 2014 kommer att hållas i ryska Sochi vid Svarta havet.

Nästa ryska presidentval är 2012. Alla pratar om att det är comebacken för Putin som president.

Dimitri Trenin. The End of Eurasia. 2002.

Ryssland in i EU? Det är märkligt sällan den tanken uttalas, fastän den måste ha tänkts av alla europeiska politiker. Jag vet att Carl Bildt har förespråkat idén, annars brukar det heta att man eftersträvar  ”långtgående partnerskap” eller dylikt.

Dmitri Trenin’s ”The End of Eurasia” från 2002 är ett undantag. Trenin menar att i och med Sovjets fall så är begreppet ”Euroasia” passé. Ryssland är ett europeiskt land, förvisso med starka drag av turkiska och muslimska folk. Men ”Eurasia” är idag bara ett tomt ord som ryska intellektuella omhuldar för att försvara rysk dominans.

Trenin menar att nu när Bulgarien är medlem i EU och Turkiet är kandidatland så borde det inte finnas några ideologiska hinder kvar för ryskt medlemskap. Alternativet är isolation. De andra europeiska före detta östländerna – med undantag för Vitryssland – är redan med i EU/ NATO eller på väg (Ukraina långsamt men säkert enligt författaren).  Större delen av Kaukasus är negativt inställd till rysk dominans och växande rysk xenofobia talar emot någon sorts närmare samarbete med de centralasiatiska länderna. Det är dags, menar Trenin, att svälja förtreten av förlorat imperium och inse att västvägen är den enda rimliga. Gorbachev talade om en gemenskap ”från Vancouver till Vladivostok”. Han menade då en något helt nytt, bortom NATO och Warszawa-pakten. Trenis talar istället om en utvidgning av Väst (EU och NATO) och att därmed göra begreppet ”Väst” utbytbart mot ”Nord”.

Han hänvisar till en undersökning gjord 2000 som visade att 37% av ryssarna är för ett samarbete med NATO, eller t om medlemskap. På frågan om deras attityd gentemot USA var 66% positiva eller övervägande positiva. Till Europa är man ännu mera positivt inställd.

Vid skrivandet av boken menade han att en  30-årshorisont kunde vara rimlig för ett ryskt medlemskap i EU. Det blir alltså 2032. Vi får väl se hur det blir med det!

Jag ställer mig helt på Trenis sida. Var EU tänkt som ett fredsprojekt är det ju självklart att Ryssland måste vara med. Utan det ständigt stora hotet Ryssland så skulle ju Europas försvar kunna reduceras till en bråkdel av vad det är idag och koncentrera sig på terrorism istället. Synd bara att ”Eurasia” klingar så ondskefullt efter Orwells 1984.

Carl G. Jung mfl. Människans Symboler. 1964.

”Enklare var det förr, då var det att plöja familjens åker, eller smida i sin fars smedja.” Det här typen av klagande känns typiskt för vår fria tid. Ändå så är det ytterst ovanligt att den kverulerande i fråga längtar tillbaka till förr. (Gjorde han det skulle han ju kunna köpa en åker och odla den.) Han värnar sin frihet men också gamla tiders tydliga färdplan. Är detta att både äta kakan och samtidigt ha den kvar?

Jungianerna skulle nog svara ”nej, inte om du kan förstå ditt inre.” De ritar upp en sfär som representerar det mänskliga psyket. På sfärens yta sitter vårt medvetande. Men kärnan i sfären är ”självet”, en sorts grå eminens i psyket som ser till att driva människan mot självförverkligande och personligt mognande. Jungianerna menar att för att få fram sin färdplan, sitt ”öde”, och sina inre önskningar, ska man lyssna på detta ”själv”.

”Man måste medvetet överlämna sig åt makten i det omedvetna, i stället för att handla efter regler och konventioner. Man måste helt enkelt lyssna för att få veta, vad den inre helheten – Självet – vill, att man skall göra här och nu i ett viss läge.”

Drömmarna är självets främsta sätt att meddela sig till egot. Men att tolka drömmar är allt annat än lätt. I boken gås ett fall igenom, där en 25-årig schweizares drömmar blir föresatta (av analytikern och honom själv) analys. Tillvägagångssätt är oerhört avancerat, mytologi används ofta för att tränga igenom de märkliga symboler som drömmarna använder sig av.

Jungs kapitel i boken (de andra är skrivna av hans medarbetare) är faktiskt det mest intetsägande. Han tassar på tå och vill inte stadfästa något och är noga med att påpeka att drömtydning aldrig kan utföras efter en mall. Han berättar att han har sagt till sina lärjungar att lära sig drömsymbolerna (exempel på en sådan symbol kan vara att en människa som återkommande drömmer att han flyger kan ha orealistiska förhoppningar om framtida framgång) men sedan kasta sin lärobok åt sidan för att behandla varje dröm och drömmare individuellt. Jungs försiktighet bör läggas på minnet då han ska ha tolkat omkring 80 000 drömmar (!).

Andra författare i boken är mera konkreta. Myter och drömmar tycks vara tätt ihopkopplade. T ex kan ”Självet” använda hjältemyten när drömmaren behöver hjälp med en livsuppgift han inte förmår att lösa. Boken är rik på de här symbolerna som drömmarna använder. Vanligt förekommande tycks vara drömmarens ”skugga”, kanske hans förträngda sidor. ”Skuggan” förmedlas av ”Självet” för att ge medvetandet självinsikt. Om du är man och drömmer om en kvinna är det mycket möjligt att det är ditt ”anima”, din inre kvinnogestalt. Kvinnor kan på liknande sätt stöta på sin ”animus”.

Det var en mycket kort sammanfattning till en stor bok. Det är intelligenta människor som skrivit den och jag betvivlar inte att de har stort underlag för sina slutsatser. Drömtydning verkar vara en högst seriös vetenskap.

Så nu föreligger mig bara två saker:

1. Att försöka komma ihåg drömmarna innan man har somnat om.
2. Att förstå vad de betyder.

Vad punkt 2 beträffar kan jag säga att om du någonsin trodde att du förstod dina drömmar så kommer du att bli nedslagen -  om inte förr så efter att ha läst ”Människans symboler”. Drömtydning är allt annat än enkelt. Själv sitter jag nu och läser grekisk mytologi, lika mycket för att förstå mina drömmar som för att Herkules och de andra hjältarna ska uppträda i dem.

Frihet och öde. Rollo May. 1981.

May förmedlar här sin syn på frihet och ödet. Jag har inte läst hela boken så jag koncentrerar mig här på hans tankar om ödet.

May tror absolut på att ödet existerar. Han sällar sig till Kierkegaard som postulerade att livets mening (ödet) är upp till oss att upptäcka.

May definierar ödet som begränsningarna och tillgångarna i livet. T ex kan de vara döden eller bensinbristen, saker som inte går att undvika. Men det är tydligt att han menar ödet också i traditionell bemärkelse (det omedvetna tycks vara en del av detta, som något som kan leda oss mot ödet). Liksom han i ”Mod och skapande” menade att det är begränsningarna i skapandeprocessen som skapar framgång menar han att vi ska se begränsningarna i livet som tillgångar. Brist på talang på vissa områden är ”ödet” såtillvida att det leder oss till de områden där vi har talang. För personer med många talanger är det svårare att veta vilken bana de ska gå.

  En sådan mångbegåvad person var Göthe. Vid 40 års ålder funderade denne under stora plågor vilket som var hans kall – var det dikten, konsten eller vetenskapen? May är inne på att det kanske var alla på en och samma gång. Mycket tid och ångest hängav sig Goethe att finna sitt öde. Just att grubbla överdrivet över sitt öde kan vara ett sätt att aldrig finna det. May skriver att ”vad som fodras är en känsla av hängivelse, av att man kastar sig in i kallelsens armar.” Han minns ett plakat han såg i sin ungdom:
”Livet är som ett kavalleri som det gäller att sätta in med kraft och mod och att riskera med glatt lynne.”

May tycks mena att alla människor har ett öde som väntar på att uppfyllas. Att så många undviker att ta an den utmaning det innebär menar May beror på ”sådant som otrygghet, fruktan för uteslutning, rädsla och ångest samt vår brist på mod att ta risker.” Vidare skriver han:

”Allt detta beror i sin tur på vårt behov av att anpassa oss efter andra. (…) Livsplanen, det autentiska mönster som vi är kallade att förverkliga, lämnar vi då bakom oss.”

Modet att skapa. Rollo May. 1975. Utkast.

I en tänkvärd bok utgår May från sitt eget konstnärs- och författarskap för att resonera kring kreativitet och skapandets villkor. Här kommer en sammanfattning.

Begränsningar – en viktig del i det kreativa skapandet.

May talar om vikten av ramar för kreativiteten. Han tar upp Apollontemplet i Grekland och dess betydelse under den oroliga och ångestframkallande tiden för ett av krigen med perserna. Man frågade hur man skulle kunna försvara sig mot det stora hotet perserna utgjorde. Oraklet i templet sade till grekerna: ”Gör en mur av trä”. En febril aktivitet utbröt. Vad innebar denna ”mur av trä”? Var det en fästning som menades? Eller kanske en metafor för att fly landet och bygga upp samhället annorstädes. De styrande övertalade folket att en ”mur av trä” innebar byggandet av massvis med krigsskepp. Och med sin nybyggda flotta vann grekerna ett för kriget avgörande sjöslag.

  May tar upp den här historien för att visa på hur en ram eller begränsning (här Apollontemplets spådom) kan få människor att tänka i nya banor. Även om spådomen i våra ögon kanske inte var annat än skrock, lyckades ändå grekerna i högsta grad göra något konstruktivt av den.

  På samma sätt kan ramar vara till gagn för konstnärens kreativitet. May menar att man inte ska det faktum att Shakespeare skrev på blankvers som en nackdel. Istället, skriver May, så gjorde det hans pjäser innehållsrikare.

”Skapandet uppstår ur människans kamp med och mot det som begränsar dem”.

Jag kommer själv ihåg första tiden på arkitekturskolan då vi fick en fri uppgift och många blev närmast förtvivlade, nästan apatiska. De visste inte hur de skulle börja. Sen när läraren, efter påtryckningar från eleverna, satte upp villkor för uppgiften blev det mycket lättare för samtliga studenter att börja skissa och få något gjort. Man hade nu en tydlig uppgift eller ram att diskutera möjliga lösningar kring. Finns det inga yttre begränsningar så tror jag att varje kreativ person sätter upp sådana för sig själv – om så bara för att veta var hon ska börja.

Känslan av skuld vid det kreativa skapandet.

May återberättar den grekiska myten om Prometheus, en titan som stal elden från gudarna för att ge den till människorna. Zeus blev ursinning och befallde att Prometheus skulle fjättras vid ett berg, där en gam varje morgon skulle äta av hans lever. May jämför med Adam, äpplet och förvisningen från paradiset. Författaren har märkt hur han drabbas av ”oförklarliga skuldkänslor” i sitt eget konstnärs- och författarskap. Varför, frågar han sig, vill gudarna straffa oss för vår skapar- och kunskapstörst?

”Den mest påtagliga förklaringen är att den skapande konstnären, diktaren och helgonet måste kämpa mot vårt samhälles aktuella gudar (i motsats mot de ideala) – konformismens gud såväl som likgiltighetens, materialismens och exploateringens gudar. Det är dessa ”avgudar” som dyrkas av stora människomassor i vårt samhälle.”

 

Gudarna känner sig hotade av människornas nya kunskap och den makt det ger dem. Kanske kommer gudarna till och med att förlora sina troende i deras sanningssökande.

May bygger upp ytterligare ett snyggt resonemang till dessa båda myter. Adam och Eva blev ju inte bara förvisade från Edens lustgård, de förlorade också sin odödlighet. Prometheusmyten har en glasklar parallell till detta: den som räddar Prometheus döms att förlora sin odödlighet. Så här går Mays friska resonemang:

”Striden med gudarna hänger alltså samman med vår egen dödlighet! Kreativiteten är längtan efter odödlighet.”

Är det så? Är det vad kreativitet ytterst har som mål? Jag vet att många författare skriver för att bli ihågkomna efter sin död, eller för att ”vinna odödlighet” med Mays ord. Det har jag hört dem undsläppa sig i flertalet intervjuer.

Ångesten som en del av det kreativa skapandet.

”Det mogna skapandet” är för May när synen på världen och självet ändras. Som följd härav hotas identitetskänslan. Vår tidigare grund raseras och innan vi har byggt upp en ny känner vi inte bara ångest utan ofta också skuld.

”W.H. Auden sade en gång att han alltid upplever ångest när han diktar, med undantag för när han ’leker’. Lek kan definieras som ett möte där ångesten tillfälligt är satt ur spel. Men vid det mogna skapandet måste konstnären ställas ansikte mot ansikte med ångesten.”

Ångesten har sin givna plats också då konstnärens resultat sällan motsvarar hennes storslagna visioner.

…och nödvändigheten av att erkänna kaos.

May funderar över om skapande och kreativitet är ett sätt att skapa struktur och mening i en värld full av motstridiga intryck. Liksom vi människor försöker skapa mening med livet i en till synes meningslös värld försöker konstnären skapa ordning av kaos i sina verk. Men för att kunna jobba med kaoset måste man först erkänna det.

May tar upp ett intressant exempel då han befann sig på en konferens. Mötet inleddes med ett tal av ordföranden som deklarerade att ”ingenting är omöjligt, allt går att lösa”, självklart i avsikt att inspirera. Men May menade att all geist försvann ur mötesdeltagarna efter talet. Nu när allt gick att lösa kändes de problem som funnits tidigare så oviktiga, som om de skulle lösa sig av sig själv. Konferensen blev ett misslyckande.

Konstnären eller författaren måste erkänna kaoset i sig och runtomkring sig för att kunna skapa, för att kunna göra ordning av kaos. May skriver att efter meditation så är han visserligen mycket lycklig men det är omöjligt för honom att föra fram en nydanade tanke. Enligt Mays sätt att se det tycks den lidande konstnärens och författaren vara ett nödvändigt ont.

Kort om det omedvetnas betydelse.

May behandlar det faktum att det är så vanligt för t ex vetenskapsmän att de största insikterna och genombrotten tycks komma under vila. De har ägnad mycket energi och tid åt att lösa ett problem, och så kommer lösningen till dem duschen eller på en parkbänk. May menar att det långt ifrån är en slump. Då får det omedvetna ta plats. Vårt medvetandes begränsningar överskrids och nya idéer kan födas.

Ropet efter myten. Rollo May. 1991.

Den amerikanske psykologen Rollo May ansåg att vår tids många fall av självmord, missbruk, depressioner etc. är en direkt konsekvens av vår tids avsaknad på myter. Myten har genom historien hjälpt människan att känna sig som en del av något större. I myten har hon kunnat hämta trygghet och moraliska riktlinjer. May menar att utan den här vägledningen så står vi på bräcklig grund där världen blir svårförstålig. I värsta fall känns livet meningslöst och vi faller in i ångest och överdrivna skuldkänslor.

Där tidigare generationer hade familjen, kyrkan, sedvanan, kyrkan och staten är vi västerlänningar friare än någonsin. Vi kan nästan göra vad vi vill. Men May beskriver den moderna västerlänningen som sjäsligt tom där gamla myter och värderingar fått ge plats åt framgångssträvan och jakten på success. Ibsens ”Peer Gynt” får teckna ett porträtt av den olycklige nutidsmänniskan.

Peer Gynt är en kvinnotjusare utan dess like. Han lyckas fånga vilken kvinna han än tar sig för. Men så fort han rott i land en erövring rymmer han till nästa famn. Han ser inga högre värden i livet än att tillfredsställa sina lustar. Han ägnar mycket tankekraft åt hur han framstår i andras ögon. I sitt inre är han olycklig.

  Gynt är den utpräglade narcissistiska personligheten. Även om han är synnerligen känslosam så gäller de känslorna bara för honom själv. Så här skriver May om den ständigt kringflackade Gynt:

”Hans känslor brinner av som fyrverkerier, bjuder oss en praktfull syn och slocknar lika snabbt. (…) Peer Gynt rör sig över hela världen men stannar alltid på samma plats.”

Peer Gynt och hans likar tror inte att livet har högre värden än vad deras djuriska drifter säger dem.

”För att tala med Kierkegaard försöker Peer Gyntarna alltid vara sig själva utan att någonsin välja sig själva.”

Liksom Ibsen på sin tid går May i strid gentemot den moderna tidens långtgående individualism och narcissism. Han kallar dem för vår tids neuroser (vilket är i linje med vad Viktor Frankl menade – se min recension av hans bok ”Livet måste ha mening”). Vi pumpas in med dessa värden varje dag. Framgång är att ”bli någon” inte att vara. På TV får vi se leende popstjärnor, ”Peer Gyntar”, som kräver uppmärksamhet i hjälplösa försök att fylla tomheten i sina inre. May menar att till och med psykologin har justerat sig gentemot individualismen som norm.

På samma linje sätt personlighetsutveckling fått en sådan stark genklang i vår tid. Om detta har May mycket att säga. Han tar hjälp av myten om Proteus.

  Proteus var en grekisk gud som under fara kunde omvandla sig till allehanda varelser och djur vilka gav honom skydd. May menar att vi moderna människor tycks fungera på samma sätt. För att dämpa vår livsångest så håller vi på med en aldrig avslutad personlig utveckling där vi söker det nya och ”bättre”, när vi istället borde stanna upp för att finna botten i oss själva.

Vilka myter tror då Rollo May kan komma att ersätta de gamla? Han propagerar inte för en återgång till Gudstro, eller för någon religion överhuvudtaget. Kanske anser May att det loppet, i vart fall på längre sikt, i en modern värld är kört? Som för att påvisa att en sådan myt inte är alldeles nödvändig förklarar han att det genom historien har funnits en mängd myter där dödlighet har varit något åtråvärt. Han berättar om Zeus som efter att i mänsklig skepnad ha förfört en underskön jordisk kvinna förfasas över att hon pratar så mycket om när hon var ung och om hur livet skulle te henne när hon blev gammal. Han känner sig oroad över att han i kraft av sin odödlighet gått miste om någonting oerhört stort. Han förstår att han aldrig kommer att kunna erfara den livsberusning som dödliga människor känner.

Vi finna trygghet i andra myter. May talar varmt för en sorts renässans av hjälteidealet. Han pängterar här att han med hjälte inte avser ”kändisen som är känd för att han är känd”, hjälten är en man eller kvinna som har gjort stordåd. Om vi beundrar en man som Martin Luther King och ger honom hjältestatus så kommer hans hjälteaktiga egenskaper också att sätta sin prägel på oss. May menar att ytterst är det vi andra som skapar hjälten och inte han/hon själv. Föredömet blir till vår myt, vi ser hur vi ska handla i vissa situationer, de ger våra liv en ram och gör vår värld mera begriplig.

Kanske intressantast ändå är den mytbild May lätt skissar upp i slutet av boken: myten om människan i rymden.

  Vi känner igen det från Star Trek och andra Science Fiction-produktioner. Människan har skickat ut skepp i rymden och där utifrån har vi fått större perspektiv. Vi kan se tillbaka på vår vackra, lilla jord och i den här kontexten finna krig och allehanda motsättningar människor som meningslösheter.  

Jag tänker på den framtid då rymdskepp på evighetslånga färder skickar rapporter till jorden som går att läsa om varje vecka i världens dagstidningar. Kanske skulle en sådan framtid verkligen leda till ökad sammanhållning här på jorden. Skulle vi då inte alla i den mänskliga rasen känna att vi var del av någonting större, en slags allmänmänsklig myt som hela jordens befolkning kunde vara en del av?

Adam Michnik på ABF i Stockholm.

Jag var i torsdags på en konferens med den polske frihetskämpen Adam Michnik i ABF:s lokaler i Stockholm. Som dissident till den polska kommunistdiktaturen har han suttit sex år i fängelse. En vistelse han kunde ha sluppit undan genom en enkel underskrift på ett papper.

En viktig poäng med ickevåld är just att det är fängelsestraffet som gör dissidenten mäktig. Genom att inte skriva under sin frihet, gjorde Michnik sig mäktigare än vad han någonsin skulle ha kunnat ha blivit annars.

  Men han hyser inget agg mot dem som skrev under.

 

-         Jag har vuxit upp med en etik som säger att man ska kräva mest av sig själv. Jag vill inte göra livet svårt för andra och fördöma – hela poängen har ju varit att göra det bättre för folk!

 

Jag räknade till över 500 åskådare, många av dem polacksvenskar. Bland polackerna tycks Michnik ha hjältestatus. Kvinnan till höger om mig sade mig innan intervjun att vi ska få se en av de viktigaste omdanarna till Europas nutidshistoria.

  Michnik främsta politiska ideologi är demokrati och frihete. Med den ståndpunkten blir Fidel Castros Kuba lika avskyvärt som Pinochets Chile en gång var.

 

-         Jag har aldrig förstått varför tortyr i rättvisans namn skulle vara bättre än annan tortyr. 

 

Men han talar också om försoning mot de som stödde kommunisterna i Östeuropa.

 

-         Bibeln säger hata synden, men älska syndaren.

 

Diskussionen kommer in på det politiska läget i Ryssland. Michnik beskriver vad han menar med ”Putinprojektet”. Han hänvisar till vad Putin kallar för ’suverän demokrati’, vilket enligt Adam Michnik innebär att Putin med sin starkt centraliserade makt kan fängsla vem som helst, utan att överstatliga organisationer har makten att göra någonting åt det.

 

-         Jag är fullt på det klara med att Putin inte är en Brezjnev eller Stalin. Men det är ändå symptomatiskt att han ser så positivt på figurer som Chavez eller Berlusconi.

 

Men Michnik menar ändå att faran för demokratin inte är mindre i Europas gamla demokratier. Populism, religiös extremism, främlingsfientlighet – de är den moderna demokratins hot. Som exempel nämner han nationalismen i Baskien och Korsika och främlingsfientliga partier som Lega Nord i Italien.