Pesten bryter ut i en stad i Algeriet. Stadsportarna stängs och människorna innanför lämnas åt sitt öde. Det är nu upp till dem att agera mot pesten eller låta bli. En och annan försöker fly genom kontakter. Det är dock de första, de som arbetar för att hejda pesten, som har det största blickfånget på sig och bland dem finns läkaren Rieux och den frivillige hjälparbetaren Tarrou.
Rieux vägrar att låta sig hemsökas av förtvivlan. I arbetet tvingas han isolera familjemedlemmar från varandra för att undvika vidare spridning. Han stöter på avsky. Någonstans på vägen inser han att det inte spelar någon roll om han inte längre mäktar med medlidande så länge han därigenom får lättare att göra sin plikt.
”Det enda riktiga var att klart erkänna vad som måste erkännas, kort sagt, jaga bort fantasins onödigt dystra skuggor och vidtaga erforderliga åtgärder.”
Rieux tror inte på Gud. Skulle han göra det, säger han, skulle han ”sluta att bota människorna och överlåta detta åt den högste.” Nej, han ser sig tvärtom som en man som kämpar mot skapelsen sådan den är beskaffad. Han är en man av största dignitet. Lyssna bara på det här:
”Det kommer alltid ett ögonblick i historien, då den som vågar påstå att två plus två blir fyra straffas med döden. (…) Det gäller inte att vara på det klara med vilken belöning eller vilket straff detta resonemang har att vänta. Det gäller att vara på det klara med om två plus två blir fyra eller icke.”
(Lite ur sitt sammanhang, och i mening egentligen inte likvärdigt, men jag undrar om inte Winstons Smiths utsaga i 1984 [© 1949] att ”frihet är att kunna säga att två plus två blir fyra.” är inspirerat av citatet ovan.)
Tarrous inställning påminner om Rieux’ (de blir också bästa vänner). Han har vigt sitt liv åt att hindra mord på människor i alla former. Hans kamp mot pesten är alltså naturlig. Han gör det av inre principer snarare än av medlidande.
Vi har här alltså både viktiga likheter och skillnader med temat för ”Främlingen”. I båda romanerna är utgångspunkten att Gud är död. Liksom Mersault anser Rieux och Tarrou att livet i grunden är meningslöst. Men i motsats till honom så ger de det mening. I slutet av boken tänker Rieux att ”det enda minne han skulle bevara av Tarrou var bilden av en man, som med bägge händerna fattade ratten i hans bil för att köra den.” Den meningen skulle lika gärna kunnat ha gällt Rieux själv. De har åsatt sig att bekämpa pesten och deras liv känns, i kontrast till Mersault’s, inte meningslösa.
Är det en bra bok då Pesten? Är det en kul bok att läsa? Ja, ganska ofta. Men inte så mycket när Camus låter sina karaktärer föra fram hans filosofi som när han låter de vara människor. Den gamle byråkraten Grand är en favorit. Under hela utbrottet av pesten så ägnar han varje dag en timme eller två åt en roman han skriver på. Men han kommer aldrig längre än till första meningen som behandlar en amasons intåg i Paris. Det blir till ett stående skämt bland de andra hjälparbetarna – Tarrou frågar ständigt Grand: ”hur går det med amasonen?”, vilket ju kan tyckas som en struntsak i jämförelse med den uppgift de har framför sig. Grand tar dock alltid frågan på största allvar och berättar gärna om när han har bytt ut ett ord mot ett annat. Det finns en dragning till det ödmjuka hos Camus som jag gillar.
“Pesten” var en av mina tonårs största läsupplevelser. Jag har nog läst den mer än en gång, men det är evigheter sedan. Grand och hans amason som kom ridande på en “svart fux” (om jag inte minns fel), vilket slag det var för honom när han fick klart för sig att en fux är en röd häst! Just som han äntligen var nöjd med första raden… fast jag mindes inte att det var en dikt han filade på, jag trodde det var en roman. Hade han inte ett helt rum fullt med manus, och alla sidorna bara varianter på första raden?
Jag gillade Pesten mycket bättre än Främlingen, det är mycket mer stuns i den berättelsen tycker jag. Vad jag också fäste mig vid var den objektiva distans Camus håller sig på när han berättar om pestens härjningar. En saklig berättelse trots allt elände, det gjorde djupt intryck på mig.
Jo jag håller med om att Pesten var en trevligare läsning än Främlingen. Jag tror man kommer att ha båda böckerna starkt i minne. Jag tänker gärna tillbaka på Främlingen och Mersault, men mest på hans fullständiga anspråkslöshet, som känns nästan sympatiskt. I varje fall i fråga om att han inte bryr sig det minsta om jobbmöjligheterna som kommer till honom. När han säger till Marie att ett giftermål med henne eller inte, inte spelar någon större roll, så kan man ju tycka att det gått ver gränsen. Här tror jag herr Camus har skämtat litet genom att överdriva.
Jag har kikat en del på Camus personliga anteckningar. Det verkar som han hade en avsikt att gå vidare med sin filosofi. Pesten var en utveckling av Främligen och senare skulle det komma något efter det. I anteckningarna får man bilden av Camus sittande ensam framför sitt skrivbord och utverkande sina romaner, hela tiden anbesatt av tvivel på om det har någon mening, om han ens har rätt. Han antecknar ofta behovet av kyskhet, kanske gick han bakom sin fru till prostituerade. Jättemärkligt att läsa hans anteckningar. Men väldigt kul, mycket handlar om stora författare och hans åsikter om dem.