Michael Blake. Dansar med Vargar. © 1988.

Till en början, låt mig säga att filmen är mera genomarbetad än romanen. Där filmen är storslagen och fåordig är boken ofta övertydlig. Jag är av uppfattningen att konst upplevs som mera kraftfull om den ger en illusion av verklighet. Tyvärr har författaren en förkärlek att ta ordet från bokens handling och karaktärer för att förklara dem.

Men trots det: omfånget för berättelsens tema skulle inte kunna vara större eller mera allmängiltigt. Dansar med vargar handlar om en person som söker den sanna människans väg och finner den.

  Författaren har ett antal instrument till hjälp:

• LÄNGTAN

 

Innan John Dunbar förvandlas till Dansar med vargar bär han på en längtan så stark att den driver honom till civilisationens utkanter, ”The Frontier”. Dunbar vill se vildmarken innan den försvinner under den vite mannens framfart. Det är hans medvetna längtan. Men inom honom finns också en djupare drivkraft, det som författaren kallar ’att göra sig fri från sig själv’. Han vill ingå i en helhet eller sammanhang och äntligen lämna den ”deprimerande utanförskapskänsla som var hans livs förbannelse”.

• HJÄLTEMYTEN

 

Dunbar är en närmast stereotypisk hjälte. Han är lång och stilig. Han är rättfram, kraftfull och kompromissar inte med sin karaktär. Han är självständig och autentisk. Men det finns också ett tydligt amerikanskt eller västerländskt drag. Dunbar förlitar sig inte på att det skulle finnas ett yttre öde, han skapar istället sitt öde med egna händer. Denna inställning gör honom full av handlingskraft.

• KVINNAN

 

Det är först efter att Dunbar har blivit förälskad som han på allvar börjar gå ”den sanna människans väg.” Han är ju knappast den förste, men skamlöst använder sig Blake av våra ryggmärgsinstinkter för att ge berättelsen dess episka slagkraft.

• AUTENCITET

 

Jag har redan behandlat detta ämne, men det går inte nog att påpeka hur viktigt detta ämne är för författaren. Dunbar och indianerna är autentiska. De vita är det inte. De är tomma själar, utan inre övertygelser.

  Indiankvinnan som förälskar sig i Dunbar tänker så här:

  ”Av dessa funderingar drog hon slutsatsen att Dansar-med-vargar måste vara en ärlig människa. Varje människa skattar vissa egenskaper högre än andra, och den egenskap Står-med-knuten-näve skattade allra högst var ärlighet.”

Under processen att göra ’att göra sig fri från sig själv’ gör Dunbar inte avkall på sin person:

  ”Odramatiskt förlorade han sin naivitet utan att ge upp sin charm. Han blev manligare utan att tappa gnistan, och han fogade sig smidigt i sin roll som en kugge utan att ge avkall på sin särart.”

 

Fotnot: Michael Blake håller på att anpassa uppföljarromanen till Dansar med vargar, The Holy Road (©2001), till film. Costner har dock tackat nej till att vara med den här gången.