Tolkien ogillade industrialiseringen av Englands vackra städer och landskap. Han var varken intresserad av radio eller bio och han brydde sig inte nämnvärt om nyheter. Enligt biografin ansåg han att historien förklarade nutiden bättre än godtyckliga händelser runtomkring oss.

Vid tolv års ålder blev han föräldralös. När han var arton träffade han den två år äldre Edith som han skulle leva resten av sitt liv med.

Så här sade Lewis om första gången han stötte ihop med Tolkien 1926: ”Han var en insmickrande, blek och pratglad liten man.” Tolkien var hängiven katolik och Lewis ännu mera hängiven protestant. Ändå skulle de snart bli bästa vänner.

The Coalbiters skulle bli The Inklings. Tolkien startade denna grupp med gemensamt intresse för nordiska mytologier och sagor, samt sherry- och öldrickning. Men klubben kom att utvecklas till något mer. Det var också en dikt- och författarskola. Man skrev stycken och läste upp dem under uppmuntran eller kritik. Tolkien var för det mesta hård mot de andras verk. Han kritiserade Lewis böcker för att inte vara konsekventa: Lewis blandade ju verklighet med myt.

De tre ringenböckerna tog 12 år att skriva. Medan The Hobbit beskrivs som en fröjd att skriva så var det desto mera slit med Ringentrilogin. Han klarade det med hjälp av stöd och uppmuntran från sin fru och Lewis. Den senare ansåg verket vara något enastående i litteraturhistorien.

På gravstenenen över paret Tolkien står det:

Edith Mary Tolkien. Luthien.

John Rondald Reuel Tolkien. Beren.

Luthien efter en sagolik och underskön alv som dansade i skogsbrynet för Beren i en av Tolkiens sagor.

I studied and travelled one and a half months in Ukraine summer of 2010. Here are some impressions of the people I met there.

Ukraine is not like Spain where you practically make friends with people on the street, you have to work for it a little bit, and people are bad in English. However, most young people are very friendly.

  Everyone says that Ukraine is a divided country, and they themselves say that too. Odessa is a very Russian place while Lviv is the the center of Ukrainian patriotism. I have been told that the most proper Ukrainian should be spoken in the middle-east of the country around Poltava. In Lviv – according to my Russian teacher -  the language should be heavily influenced by Polish.  

  I was in Odessa, in Uman (a small town in the middle of the country) and in Kiev. And the people I met in Odessa differs a lot from the ones in Kiev. I talked to 3 women at bars during my stay in Kiev. One was from Lviv, maybe 28-29, working with network systems or something, ambitious and clever. Funny in – what I think can be a western Slavic way, lets say Polish (I have been meeting few enough to generalise). I was with a friend and she constantly told him to speak more quiet, she was very confident in herself.

About the other women I met in Kiev one was 29 and she sincerely tried to convince me that there was some huge sea monster à la Loch-Ness living in the lakes nearby Chernobyl. She looked at me with big eyes and said: “Its TRUE you know, everyone talks about it.” This is VERY Russian. All the guys I met in Stockholm from Russia has been like this. They believe in all kinds of crazy stories a Western kid of 12 would laugh at. A clever American student at school were telling me what he thought about Russians characteristics. His mother was Romanian and he meant that he could spot some similar characteristics in the Russians he met in Odessa and in her. He said something like this: “Its incredible how they choose to believe in something no matter of the source. If one Russian lady stands in a supermarket and overhears from a conversation nearby ‘a fact’ about something she might take it as the purest of truths, and in every debate thereafter she is involved in she will defend this “truth” as if she witnessed it herself.”

  I met a very original fellow in Odessa, Sergei, 25 who I was hanging around with. He was very often wearing military-uniform. Most of the time he was talking about war: “The Anglosaxons have already written the scripture for the Third World War and we better get prepared”. All the wrongs in the world could be blamed on the Anglosaxons. The 11 September was made by rich Americans. He made me see this conspiracy movie Zeitgeist (afterwards I found out its  quite famous). Practically the idea of the “documentary” is the same as Sergei’s, everything is a big conspiracy, more or less everything around us are lies. Sergei sat like a small child watching the documentary, every word that was said he took for the purest of truths. He looked at me and spread out his arms: “You see! Hah? Do you now understand all the propaganda we are under?”

  He was a crazy fellow but I had some fun with him. He told me about his views about politics and all other stuff. He was very “Russian”. Very hospitable, offered me food at his home and so forth. A huge man, maybe 110 kg, beard, he looked much older than 25. And he had a lot of humour. He had some crazy idea to become an emperor of a united world, “The Empire of The Sun”. He told me: “When I become Emperor I will not leave you without privileges, you will become my first clerk!” He had the most obvious signs of megalomania I have ever seen in a man.  When he was offended by an attractive young woman, he grumbled sourly to himself: “It doesn’t matter, when I am Emperor she will work in my harem!”

But I kind of enjoyed his company. He had loads of sayings, like:

  “There is this English saying: ‘don’t jump inside the but hole’. Have you heard about it? Well maybe it was something else…”

  And this he said about Slavic people:

   “No one rest like Russians or Slavic People” and (again while spreading his hands) “We are a people of a large soul. We will greet new friends and destroy the ones that will try to destroy us.”

   I am considering although the destroying part more of a Sergei-than-Slavic-kind-of-thing.

   I am quite sure Sergei wasn’t representative for Ukrainians. He was even expelled from the army after three independent psychologists considered him a fanatic. And he WAS a fanatic. Everyting was about war, war and again war, fighting, honour, struggle… “The most precious thing a man can offer is his life” etc etc. Most of the time he talked like this. But not seldom he got personal. He was very open.

  My teacher was clever, 55. Kind of a babushka. She had some Polish blood in her, but I think she considered herself a Russian of Ukrainian nationality, and she looked Russian. She was a member of a party in the Odessa-region that wants to reunite the Soviet Union. It seems this party mostly has support of elder ones. She was an old school woman, raised of course in the Soviet era. This is her view on Stalin:

  “You cannot really say that he was a bad man. He was a fascinating man: intelligent and complex. There are no good or bad people – there are only good and bad ACTIONS.” Me myself I guess had considered that there wouldn’t have been TOO much of an overstatement to call Stalin ‘quite a bad guy’…

  She was actually the only Ukrainian person I didn’t become fond of, but more of chemistry than of political views. There were also a young woman screaming at me at a hotel because I spoke so bad Russian. I found her anger quite unnecessary considering the fact that she later spoke very good English. This I met a few times in Ukraina. A kind of unnecessary unfriendliness in shops etc… But that was in the margin. It is anyhow surprising how fast you get used to this behaviour. People in shops that at first hand can seem sour may later turn up to be enormous friendly. During my stay in Odessa I often bought ready made food in the counter by two women. After some time they got used to me and tried to match me with one of their daughters.

  I perhaps should mention that the people of Ukraine are the most beautiful I have ever seen. And that counts for the men too. They are not too tall, but well-proportioned, some are blond like the sun, in Odessa all the guys are in great shape, but not too-big, more of the gymnastic type. There can hardly be any coincidence that so many Americans go to Ukraine to find some girls there. Most of them go to Odessa. I was at a disco only once, I was there with some guys from school, according to one of them ( a 45-year old computer guy from Switzerland) many of the girls on the dance floor were prostitutes. He was very frank: “they are hookers.” I believe him. You could see 45-year old fat Americans and British dancing with blonde girls in their 20’s. But maybe not all of them were prostitutes. The only girl I met in Ukraine who said she really much wanted to go away from the country was from Odessa. The women I met in Kiev where quite different, much more independent. Maybe it was only age though. On the whole I have only scraped the surface, I really met to few people so far to say any concluding.

There is nothing very special with the man Eckart Tolle. He is just an ordinary person, German born, who has read a lot of wise books and taken out what he considers to be (here I suspect some would somewhat disagree) their essence.

I have to admit I am somewhat disturbed of a certain degree of “passiveness” in his teachings. Maybe even “passive aggressiveness”. I think there lies a danger for barriers between people when some mind sets are described as “right” while others are “wrong”. At least in the way it is presented here.

That said I have found his teachings valuable: especially his emphasis on the present moment, the “Now” – and that we have to start to live there. Here are some extracts from his book A New Earth.

Two fundaments in religions.

According to Tolle most religions rest on two fundaments.

1. The Dysfuncion of the “normal” state of human mind. Tolle calls this “the ego”.

This is called Maya in Hinduism. Often described as the veil (skynke, slöja) of delusion.

In Buddhism thinking leads to Dukkha, which can be translated as suffering, unsatisfactoriness, or just plain misery.

2. The possibility of a radical transformation of human consciousness.

In Hinduism: enlightenment.

In the teachings of Jesus: Salvation.

In Buddhism: the end of suffering.

Liberation and awakening are other terms used to describe this transformation. Buddha means “the awakened one.”

The Ego.

The ego always wants something from other people or situations. There is always a hidden agenda. It uses people and situations to get what it wants.

The Ego thrives on reactivity from other people (appreciation, love, hate or whatever other people show you – or in Tolle’s words: show the Ego).

The Ego isn’t who you are.

You cannot fight against the ego and win. Consciousness is all that is necessary.

No ego can last for long without the need for more. Therefore, wanting keeps the ego alive much more than having.

Once you realize and accept that all structures (forms) are unstable, even the seemingly solid material ones, peace arises within you.

When I know myself as that, whatever happens in my life is no longer of absolute but only of relative importance. I honor it, but it loses its absolute seriousness, its heaviness. The only thing that ultimately matters is this: Can I sense my essential Beingness, the I Am, in the background of my life at all times?

Why does the ego play roles? Because of one unexamined assumption, one fundamental error, one unconscious thought. That thought is: I am not enough.

Nothing can satisfy the ego for long. As long as it runs your life, there are two ways of

being unhappy. Not getting what you want is one. Getting what you want is the other.

The dissolution of the ego.

Give up defining yourself – to yourself or to others. You won’t die. You will come to life.

Whenever a habitual no to life turns into a yes, whenever you allow this moment to be as it is, you dissolve time as well as ego. For the ego to survive, it must make time – past and future –more important than the present moment. The ego cannot tolerate becoming friendly with the present moment except briefly just after it got what it wanted.

Egoic patterns, even longstanding ones, sometimes dissolve almost miraculously when you don’t oppose them internally. Opposition only gives them renewed strength.

The true you. Consciousness.

Jean Paul Sartre looked at Descartes’s statement “I think, therefore I am” very deeply and suddenly realized, in his own words, “The consciousness that says ‘I am’ is not the consciousness that thinks.” What did he mean by that? When you are aware that you are thinking, that awareness is not part of thinking. It is a different dimension of consciousness. And it is that awareness that says “I am.” If there were nothing but thought in you, you wouldn’t even know you are thinking.

You realize your true identity as consciousness itself, rather than what consciousness had identified with. The ultimate truth of who you are is not in I am this or I am that, but I Am.

You are never more essentially, more deeply, yourself, than when you are still.

Your sense of who you are determines what you perceive as your needs and what matters to you in life.

But nothing you can find out about yourself is you. Nothing you can know about you is you.

When you fully accept that you don’t know how you are, you actually enter a state of peace and clarity that is closer to who you truly are than thought could ever be.

Acceptance of life.

Yielding [ge efter] means inner acceptance of what is. You are open to life. When you yield internally, when you surrender, a new dimension of consciousness opens up. Circumstances and people then become helpful, cooperative. Coincidences happen. If no action is possible, you rest in the peace and inner stillness that come with surrender.

Nonresistance, nonjudgment, and nonattachment  are the three aspects of true freedom and enlightened living.

Nonresistance is the key to the greatest power in the universe. Through it, consciousness (spirit) is freed from its imprisonment in form.

Tolle tell us about the secret of a great philosopher:

At one of his talks in the later part of his life J. Krishnamurti, a Indian philosopher, surprised his audience by asking, “Do you want to know my secret?”

  Everyone became very alert. Many people in the audience had been coming

to listen to him for twenty or thirty years and still failed to grasp the essence

of his teaching. “This is my secret,” he said. “I don’t mind what happens.”

*          *          *

When I don’t mind what happens, what does that imply? It implies that internally I am in alignment with what happens. “What happens” refers to the suchness of this moment, which always already is as it is.

Here comes another story: “Is that so?”

The Zen Master Hakuin lived in a town in Japan. He was held in high regard and many people came to him for spiritual teaching. Then it happened  that the teenage daughter of his nextdoor neighbor became pregnant. When being questioned by her angry and scolding parents as to the identity of the father, she finally told them that he was Hakuin, the Zen Master. In great anger the parents rushed over to Hakuin and told him with much shouting and accusing that their daughter had confessed that he was the father. All he replied was, “Is that so?”

  News of the scandal spread throughout the town and beyond. The Master lost his reputation. This did not trouble him. Nobody came to see him anymore. He remained unmoved. When the child was born, the parents brought the baby to Hakuin. “You are the father, so you look after him.” The Master took loving care of the child. A year later, the mother remorsefully confessed to her parents that the real father of the child was the young man who worked at the butcher shop. In great distress they went to see Hakuin to apologize and ask for forgiveness. “We are really sorry. We have come to take the baby back. Our daughter confessed that you are not the father.” “Is that so?” is all he would say as he handed the baby over to them.

To him there is only this moment, and this moment is as it is. Events are not personalized. He is nobody’s victim. He is so completely at one with what happens that what happens has no power over him anymore. Only if you resist what happens are you at the mercy of what happens, and the world will determine your happiness and unhappiness.

The present moment.

There are three ways in which the ego will treat the present moment: as a means to and end, as an obstacle, or as an enemy.

The decision to make the present moment into your friend is the end of the ego. Time is what the ego lives on, with past and future.

The world will tell you that success is achieving what you set out to do. What the world doesn’t tell you – because it doesn’t know – is that you cannot become successful. You can only be successful.

Your inner purpose.

Your life has an inner purpose and an outer purpose. Inner purpose concerns Being and is primary. Outer purpose concerns doing and is secondary. Inner and outer, however, are so intertwined that is almost impossible to speak of one without referring to the other.

Your inner purpose is to awaken. It is as simple as that.

Your outer purpose.

The modalities of awakened doing are acceptance, enjoyment, and enthusiasm. You need to be vigilant to make sure that one of them operates whenever you are engaged in doing anything at all – from the most simple task to the most complex.

Freedom.

If you are able to enjoy simple things like listening to the sound of the rain or the wind; if you can see the beauty of clouds moving across the sky or be alone at times without feeling lonely or needing the mental stimulus of entertainment; if you find yourself treating a complete stranger with heartfelt kindness without wanting anything from him or her… it means that a space has opened up, no matter how briefly, in the otherwise incessant stream of thinking that is the human mind. When this happens there is a sense of wellbeing, of alive peace, even though it may be subtle. The intensity will vary from a perhaps barely noticeable background sense of contentment to what the ancient sages ofIndiacalled ananda – the bliss of Being.

Many poets and sages throughout the ages have observed that true happiness – I call it the joy of Being – is found in simple, seemingly unremarkable things. Most people, in their restless search for something significant to happen to them, continuously miss the insignificant, which may not be insignificant at all. The philosopher Nietzsche, in a rare moment of deep stillness, rote, “For happiness, how little suffices for happiness!…. the least ting precisely, the gentlest thing, the lightest thing, a lizard’s rustling, a breath, a wisk, an eye glance – little make up the best happiness. Be still.”

There may be a period of insecurity and uncertainty. What should I do? As the ego is no longer running your life, the psychological need for external security, which is illusory anyway, lessens. You are able to live with uncertainty, even enjoy it. When you become comfortable with uncertainty, infinite possibilities open up in your life. It means fear is no longer a dominant factor in what you do and no longer prevents you from taking action to initiate change. If uncertainty is unacceptable to you, it turns into fear. If it is perfectly acceptable, it turns into increased aliveness, alertness, and creativity.

Men trots det: omfånget för berättelsens tema skulle inte kunna vara större eller mera allmängiltigt. Dansar med vargar handlar om en person som söker den sanna människans väg och finner den.

  Författaren har ett antal instrument till hjälp:

• LÄNGTAN

Innan John Dunbar förvandlas till Dansar med vargar bär han på en längtan så stark att den driver honom till civilisationens utkanter, ”The Frontier”. Dunbar vill se vildmarken innan den försvinner under den vite mannens framfart. Det är hans medvetna längtan. Men inom honom finns också en djupare drivkraft, det som författaren kallar ’att göra sig fri från sig själv’. Han vill ingå i en helhet eller sammanhang och äntligen lämna den ”deprimerande utanförskapskänsla som var hans livs förbannelse”.

• HJÄLTEMYTEN

Dunbar är en närmast stereotypisk hjälte. Han är lång och stilig. Han är rättfram, kraftfull och kompromissar inte med sin karaktär. Han är självständig och autentisk. Men det finns också ett tydligt amerikanskt eller västerländskt drag. Dunbar förlitar sig inte på att det skulle finnas ett yttre öde, han skapar istället sitt öde med egna händer. Denna inställning gör honom full av handlingskraft.

• KVINNAN

Det är först efter att Dunbar har blivit förälskad som han på allvar börjar gå ”den sanna människans väg.” Han är ju knappast den förste, men skamlöst använder sig Blake av våra ryggmärgsinstinkter för att ge berättelsen dess episka slagkraft.

• AUTENCITET

Jag har redan behandlat detta ämne, men det går inte nog att påpeka hur viktigt detta ämne är för författaren. Dunbar och indianerna är autentiska. De vita är det inte. De är tomma själar, utan inre övertygelser.

  Indiankvinnan som förälskar sig i Dunbar tänker så här:

  ”Av dessa funderingar drog hon slutsatsen att Dansar-med-vargar måste vara en ärlig människa. Varje människa skattar vissa egenskaper högre än andra, och den egenskap Står-med-knuten-näve skattade allra högst var ärlighet.”

Under processen att göra ’att göra sig fri från sig själv’ gör Dunbar inte avkall på sin person:

  ”Odramatiskt förlorade han sin naivitet utan att ge upp sin charm. Han blev manligare utan att tappa gnistan, och han fogade sig smidigt i sin roll som en kugge utan att ge avkall på sin särart.”

Fotnot: Michael Blake håller på att anpassa uppföljarromanen till Dansar med vargar, The Holy Road (©2001), till film. Costner har dock tackat nej till att vara med den här gången.

  Rieux vägrar att låta sig hemsökas av förtvivlan. I arbetet tvingas han isolera familjemedlemmar från varandra för att undvika vidare spridning. Han stöter på avsky. Någonstans på vägen inser han att det inte spelar någon roll om han inte längre mäktar med medlidande så länge han därigenom får lättare att göra sin plikt.

”Det enda riktiga var att klart erkänna vad som måste erkännas, kort sagt, jaga bort fantasins onödigt dystra skuggor och vidtaga erforderliga åtgärder.”

  Rieux tror inte på Gud. Skulle han göra det, säger han, skulle han ”sluta att bota människorna och överlåta detta åt den högste.” Nej, han ser sig tvärtom som en man som kämpar mot skapelsen sådan den är beskaffad. Han är en man av största dignitet. Lyssna bara på det här:

”Det kommer alltid ett ögonblick i historien, då den som vågar påstå att två plus två blir fyra straffas med döden. (…) Det gäller inte att vara på det klara med vilken belöning eller vilket straff detta resonemang har att vänta. Det gäller att vara på det klara med om två plus två blir fyra eller icke.”

(Lite ur sitt sammanhang, och i mening egentligen inte likvärdigt, men jag undrar om inte Winstons Smiths utsaga i 1984 [© 1949] att ”frihet är att kunna säga att två plus två blir fyra.” är inspirerat av citatet ovan.)

Tarrous inställning påminner om Rieux’ (de blir också bästa vänner). Han har vigt sitt liv åt att hindra mord på människor i alla former. Hans kamp mot pesten är alltså naturlig. Han gör det av inre principer snarare än av medlidande. 

Vi har här alltså både viktiga likheter och skillnader med temat för ”Främlingen”. I båda romanerna är utgångspunkten att Gud är död. Liksom Mersault anser Rieux och Tarrou att livet i grunden är meningslöst. Men i motsats till honom så ger de det mening. I slutet av boken tänker Rieux att ”det enda minne han skulle bevara av Tarrou var bilden av en man, som med bägge händerna fattade ratten i hans bil för att köra den.” Den meningen skulle lika gärna kunnat ha gällt Rieux själv. De har åsatt sig att bekämpa pesten och deras liv känns, i kontrast till Mersault’s, inte meningslösa.

Är det en bra bok då Pesten? Är det en kul bok att läsa? Ja, ganska ofta. Men inte så mycket när Camus låter sina karaktärer föra fram hans filosofi som när han låter de vara människor. Den gamle byråkraten Grand är en favorit. Under hela utbrottet av pesten så ägnar han varje dag en timme eller två åt en roman han skriver på. Men han kommer aldrig längre än till första meningen som behandlar en amasons intåg i Paris. Det blir till ett stående skämt bland de andra hjälparbetarna – Tarrou frågar ständigt Grand: ”hur går det med amasonen?”, vilket ju kan tyckas som en struntsak i jämförelse med den uppgift de har framför sig. Grand tar dock alltid frågan på största allvar och berättar gärna om när han har bytt ut ett ord mot ett annat. Det finns en dragning till det ödmjuka hos Camus som jag gillar.

En stor del av boken behandlar IB-affären. En vacker dag kommer den unge, elegant klädde Peter Bratt in på den tidning där den likaså unge Jan Guillou jobbar och berättar att han har ett scoop på gång. Han har en magnifik källa, den IB-anställde Håkan Isacson, som under ständiga berusningar läcker uppgifter om en påstådd hemlig svensk spaningsorganisation – IB.

  Det är nog helt riktigt när Guillou beskriver avslöjandet som den största händelsen i svensk journalisthistoria. En stor del av Sveriges befolkning (i boken nämns siffran 300 000) var registrerade som samhällsrisker, de flesta pga av sina politiska åsikter. Sådan registrering var förbjuden i lag. Den var frukten av ett samarbete mellan försvaret och det socialdemokratiska partiets toppskikt. För riksdagen som helhet var IB helt okänt.

Jag påvisar nedan en del av boken som är representativ för stilen:

  Vi befinner oss strax efter avslöjandet. Peter Bratt, Håkan Isacson och Guillou har alla fängslats. Men medan de andra två under upplevelsen bryter samman eller ser Jesus, blir Guillous tid i isoleringscell en av hans ”livs lyckligaste perioder.” Han visste precis hur han skulle bete sig för att inte bli galen – som av en lyckosam slump hade han tidigare intervjuat några av de tyngsta brottslingarna i landet och därmed lyckats få en del ovärderliga tips:

”Tony hade lärt mig mycket om saken, framför allt grunderna: var noga med den personliga hygienen, förfall inte, gå upp på morgnarna, sov aldrig bort tiden, tröstät inte, försök snarare avstå från brödskivorna, bädda alltid sängen men ligg inte på den när du läser, sitt vid skrivbordet, städa cellen varje dag, använd den enda timme du får per dygn till intensiv träning från första till sista minuten även om det snöar och är jävligt, se alltid till att ha något att läsa.”

Som taget ur en Hamiltonroman!

Passiva och aktiva känslor.

Spinoza delar in våra känslor i aktiva (positiva känslor, kanske med viss betoning på att de ger oss handlingskraft) och passiva (negativa känslor). De aktiva är sådana som glädje, vänskap etc. Passiva hat, rasism, avundsjuka etc.

Att framgångsrikt gå ”sin egen väg” är avhängig av förmågan att förvandla passiva känslor till  positiva. Naess menar att det blir lättare att genomföra för den som har en positiv grundinställning till livet och är optimist till de problem vår värld står inför (krig, nöd, integration etc).

Han menar vidare att under det vi omskapar negativa känslor till positiva blir vi mer uppmärksamma på vilka värderingar i livet som är grundläggande för oss.

Följande citat bör väl klargöra hur stort värde Naess sätter på känslorna:

”Det är inte så att vi har känslor, lika lite som vi har relationer. Vi både är känslor och relationer.

Ratio – ett förnuft som inbegriper känsla.

Om vi är uppmärksamma när vi ska göra viktiga val i livet kan vi kanske höra en inre röst som hjälper oss välja i harmoni med vår natur. Detta ”inre förnuft” kallar Spinoza för ratio. Den kommunicerar till oss med hjälp av känslor. Ratio verkar alltså vara en nära släkting till Jungs Självet.

De grundläggande värdena.

Spinoza har en fast tro på människors möjligheter ”när de i sitt liv inte gör annat än att handla utifrån det som är inneboende i deras natur.” Han har postulerat åtta grundläggande värden eller mål som han menar borde vara allmänmänskliga. Här kommer de:

1. Att bli förstådd utifrån dig själv snarare än något annat. Vad du gör, vad du har gjort och vad du beslutar, det önskar du i allt väsentligt inte ska förstås utifrån något yttre eller något som är dig främmande.
2. Att vara aktiv snarare än passiv till det som angår dig.
3. Att vara orsak till något snarare än att vara verkan av något. Detta är nära knutet till det föregående.
4. Att ha förmåga att kunna göra det du vill göra. Att klara av. Detta är i väsentlig grad betingelser för de fyra föregående egenskaperna.
5. Att vara fri.
6. Att genomföra, avsluta det du försöker göra.
7. Att göra det du har rätt till.
8. Att upprätthålla och fasthålla det du vill vara.

Om frihet (punkt 5) skriver Naess så här:

”Frihet innebär att vi i högre grad än förr är orsak till våra egna beslut. Påverkan utifrån kontrolleras. Du handlar mer och mer utifrån det som ligger i din egen natur. (…)Glädje, frihet och fördjupad vänskap går hand i hand. Ju starkare de aktiva känslorna är desto högre blir graden av frihet.”

[Myten om Sisyfos, sid. 38]

I början skrattar jag åt Mersault, ”främlingen” i romanen med samma namn. Han tycks vara en karikatyr av en människa. Hans mor dör men han tycks ta det med en axelryckning. Han är likgiltig inför sitt öde och sin omgivning. Hans älskarinna frågar om han vill gifta sig med henne. Han älskar inte henne och säger det till henne, men de kan gifta sig ändå om hon insisterar. En möjlighet uppkommer på jobbet, han kan bli befordrad och få en post i Paris. Återigen rycker han på axlarna, det betyder ingenting för honom. När han var ung, minns han, då var han äregirig men efter att han hoppat av universitet hade allt det förlorat sin mening för honom. Historien växer på det här sättet  fram, mer och mer tycks Mersaults likgiltighet inte vara helt orimlig. Jag börjar istället fatta viss sympati för honom. Mersault är en oerhört ärlig människa. Framförallt inför sig själv. Om sin mamma säger han: ”vi kom ifrån varandra. Vi hade inte så mycket att säga varandra.”

Trots att romanen är välskriven går jag inte igång förrän i det absoluta slutet. Mersault ska skjutas för det mord han begått. En präst kommer in i den dödsdömdes cell och försöker få Mersault att konvertera från sin ateism. I vredesmod skriker Mersault till prästen att ingenting har något värde och att allting är meningslöst. Gud är inget för honom. Och vad gör det ändå om han inte har levat som han borde. Och nu är vi framme vid avslutningen. Det är Mersault som berättar:

”Liksom om denna stora vrede hade rensat ut det onda hos mig, öppnade jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det.”

Jag berörs poesin i detta stycke. ”Stjärnor och tecken” får mig att känna någon sorts ödmjukhet över livets förunderlighet, och hans accepterande av sitt förestående öde finner jag också vackert. Men vad innebär egentligen ”världens vänliga likgiltighet”, denna korta märkliga fras som ramar in hela bokens essens?

*                    *                    *

”Främlingen” utgavs samma år som ”Myten om Sisyfos”. Camus var vid det här laget inte mer än 29 år. Med de båda böckerna blev han världsberömd. Camus har en klarhet i tanke och språk vilket gör honom till en stor essäist. Han går alltid rakt på sak. Utgångspunkten i ”Myten om Sisyfos” är hur en ateist ska förhålla sig till frågan om livets mening. Han kritiserar de existentiella filosoferna för att inte löpa linan ut. Han är en beundrare av Kierkegaard men är bekymrad över att denna store tänkare i slutet av sitt liv underkastade sig kristendomen. Detta anser han vara ett fullständigt irrationellt beslut, vilket förstås är sant – Kierkegaard själv kallade det för ”offret av intellektet.”

Camus vinner för att han är konsekvent. Han kritiserar de ateister till namnet som inte löper linan ut och ”förlänar ett visst tänkande förnuft åt en värld, vilken först framstod som berövad varje princip.”

Camus slutsats är lika enkel som brutal: det finns ingen mening med livet. Han menar att man bör acceptera sanningen men att man inte får resignera. Istället bör man göra ”revolt” vilket rent praktiskt främst innebär att man inte begår självmord (vilket Camus fastslår annars hade varit det mest följdriktiga.) Kanske kan man, som Mersault, rent av leva lyckligt i meningslösheten. Så här beskrivs Sisyfos:

”Om detta är en tragisk myt så beror det på att dess hjälte är medveten. Vari skulle hans lidande bestå, om hoppet att lyckas bar honom fram vid varje steg? Våra dagars arbetare sysslar under hela sina liv med samma uppgifter, och deras öde är inte mindre absurt. Men det är inte tragiskt annat än i de sällsynta ögonblick då det blir medvetet.” [Sid. 97]

Fotnot.

I efterskriften till den svenska utgåvan av ”Myten om Sisyfos” menar Thure Stenström att man inte nödvändigtvis bör ta Camus alltför bokstavligen, denne menade själv att han först och främst var ”diktare”. I den senare essän ”Människans revolt” fastslår Camus, i klar strid mot de strängt logiska resonemangen i ”Myten om Sisyfos”, en tro ”på en evig mänsklig natur, en människas oförytterliga värdighet”. Han gjorde det i kritik mot socialismen som han såg skördade människoliv för en idé. Det var en viktig anledning till brytningen med Sartre, vilken ju är närmast ökänd för sin ståndpunkt att man borde tysta ner Sovjets brott mot mänskligheten för att inte hindra socialismen framfart i Väst.

Självklart undrar man vad som föranlett Dostojevskij att skriva en sån märklig roman. Det brukar ju sägas om honom att han var en splittrad karaktär. Kanske har han helt enkelt velat få utlopp för en märklig sida av hans själsliv. Det saknas de djärva visioner som förmedlas i Dostojevskijs senare romaner. Vill vi ta del av en psykisk störd tankar? Nej, jag tror inte det. Det här är ingen bok jag kommer att hålla högt framöver.

Fotnot:

Dubbelgångaren var Dostojevjskijs andra roman, bara några veckor utkommen efter den första. Författaren var 25 år när den gavs ut.

Det är en märklig läsupplevelse denna omfångsrika bok med den mest otroliga notförteckning jag någonsin sett (64 sidor lång!). Vi leds in i den märkliga mörka världen som är bolsjevikernas och mitt i dess centrum är den manipulative, dominante och oberäknelige Stalin.

Ytligt sett är Stalin en sammansatt människa. Han har plöjt milsvid med böcker som han ständigt citerar. Med sin sarkastiska humor kan han vara mycket charmerande. Kvinnorna dras till hans maskulinitet och makt.

Men den bolsjevikiska antimoralismen tillsammans med hans georgiska mansdominerade bakgrund och psykopatiska hjärna gör honom till en fruktansvärd figur, självaste antikrist nedstigen på jorden. Hans förebild är Ivan den förskräcklige [s. 399], hans favoritfråga: ”Vad sade och gjorde han?” om de avrättades sista stund.

  Med få undantag fjäskar de andra i toppen så mycket de kan. Hellre det än att bli mördad tänker de. De få bolsjeviker som har något som helst samvete kvar tar han livet av och ersätter med människor lika avskyvärda som honom själv. Så blir Lavrentij Berija ledaren för NKVD, den fruktade föregångaren till KGB. Samtidigt som Berija är oerhört effektiv i allt vad han åsätter sig (han fick t ex ansvaret för Sovjets kärnvapenprogram) är han även våldtäktsman på heltid och självklart, i tjänst av sovjets underrättelsechef, massmördare på fullständigt oskyldiga människor han eller Stalin av någon anledning ville vara utan. I synnerhet under det som brukar kallas för ”Den stora utrensningen” eller ”Den stora terrorn”.

Stalin var en oerhört manipulativ person som trodde han kunde dupera människor hur lätt som helst. Innan han fullständigt har kopplat makten om partiet och de facto blivit diktator måste han ständigt och jämnt förlåta andra partimedlemmar för att han förolämpat dem. En av hans att-göra-listor redovisas i boken.

1. Förlåta Poskrjobysjev och hans vänner.
2. … [s. 81]

De andra människorna är bara verktyg för att han ska kunna nå sina personliga mål. Ursäkterna staplas på rad med det fanns aldrig någon verklig ånger. Hans fru Nadja, som han kväver ihjäl med sin psykopatdominanta personlighet, tar livet av sig. Han ser sedan till att mörda delar av hennes familj.

Kulakerna och Holodromor

Kriget mot de så kallade storbönderna, eller ”kulakerna”, var ett arv ända sedan bolsjevikerna tagit makten. Men det skulle bli värre under Stalin. Medan Sovjet exporterade och använde säd till förbränningsmedel för den växande industrin, konfiskerade man under vapenhot all sådd man kom åt på landsbygden. Särskilt Ukraina gick man hårt åt (det som ukrainarna  kallar för Svältmordet, Holodromor). Uppemot 10 miljoner bönder kan ha mördats genom mord, svält och slavarbete. Ändå visste ingen hur man skulle definiera en kulak. På ett ställe skrev Stalin själv: ”Vad är en kulak?” Montefiore återberättar en bondes avslöjande om hur det kunde gå till när de valdes ut:

”Vi är bara tre stycken, fattigbönderna i byn, som samlas till möte och bestämmer: den och den ägde sex hästar… Sen meddelar vi GPU och saken är klar: den och den får fem år.”[s. 59]

Det skonigslösa beslagtagandet av böndernas mat var inte överallt populärt bland de andra bolsjevikerna. Men den känslige Stalin tog allting personligt. Den som sade emot löpte stor risk att bli mördad, så därför höll man hellre tyst och fortsatte att svälta ut och ha ihjäl de bönder som gjorde uppror.

Gorkij passade på att ge Stalin sitt fulla stöd. I partiägda tidsskriften Pravda skrev han om de svältande och upproriska bönderna: ’Om inte fienden kapitulerar måste de utplånas.”[s. 107]

Andra världskriget.

Stalins övertro på sig själv ledde till oerhörda misstag. I god tid före nazisternas intåg varnade hans underättelsetjänst honom för Operation Barbarossa. Det gjorde också britterna som gav honom det exakta datumet, den 22 juni, för attacken. Till och med kineserna varnade Stalin. Alla visste vad som var på väg att ske men Stalin vägrade att inse fakta. Han litade på att Hitler inte skulle bryta Molotov-Ribbentroppakten.

Med envis trots mot de övriga i partistyrelsen envisas han med att kriget måste vara ett misstag. Följaktligen beordrar han den ryska armén att inte besvara elden (!).

  Tiden innan hade han jobbat på som bäst med att utrensa i armén. Den 29 november 1938 hade 40 000 officerare gripits på lösa grunder för förräderi och ersatts av nyrekryter. [s. 235]. Under ”Den stora terrorn” hade marskalker, befälhavare och andra i den allra högsta toppen av militärmakten redan hunnit bli mördade.

  När Stalin till slut  inser hur illa det ser ut blir han ångerfull: ”vi har gjort skit av alltihopa” och menar arvet efter Lenin. Han åker ut till sin datja och låser in sig – just när kriget har börjat! När partibyråmedlemmarna åker ut till datjan för att hämta tillbaka honom undrar han som ett litet skamset barn:

”’Varför har ni kommit hit?… Kan jag fortfarande leva upp till folks förhoppningar? Det kan finnas mer förtjänstfulla kandidater… Vem ska leda den [den nyinrättade försvarskommittén]? ’

-         Du, kamrat Stalin.

Stalins lättnad var påtaglig. ’Jaha…’” [s. 379-80]

Han tycks se Sovjetunionen som om det vore hans personliga leksak och befolkningen som hans legogubbar han kan göra lite vad han vill med. Får han inte det slår han vilt omkring sig  – dvs. fängslar eller har ihjäl sina lekkamrater.

Till en början är kriget en katastrof för den illa skötta ryska krigsmakten. De tre första veckorna under den tyska offensiven dör 2 miljoner ryska soldater [s. 382]. Stalin ser bara en utväg – fortsatt terror mot sin egen krigsmakt.

   De ryska soldaterna fick således en fiende både framför och bakom sig. Ifall de fick för sig att fly blev de skjutna av ett andraled bakom. Ifall de blev tillfångatagna avrättades deras familjer enligt order nr 270.  [s. 383] Mitt under kriget, åren 41-42 dömdes 994 000 militärer varav 157 000 avrättades. [s. 396]

Stalin var förstås inte bättre mot andra folkslag. När han ger order till sin ”befrielsearmé” att avrätta 26 000 viktiga polacker (varav 14 000 officerare) vid Katyn tar hans främsta bödel Bucharin personligen på sig en stor del av ansvaret. På 28 dagar mördar han för egen hand 7000 människor! Enligt Montefiore gör det honom till en av världens främste bödlar genom tiderna. [s. 340]

Det burleska

Det är en märklig korsning med mannen från landet som upphöjts till kommunistisk kejsare med storslagna middagar och palats.

Under kriget sitter Stalin i en konvoj bilar på väg mot Moskva. Plötsligt känner han att han måste utfärda sina behov. Han frågar om buskarna längs med vägen är minerade. Ingen vet. Stalin väljer då att ta det säkra före det osäkra och tömmer tarmen mitt på vägen rakt framför sina livvakter. NKVD-folket i bilarna bakom tror inte sina ögon. [s. 458]

Vid en av de överdådiga måltiderna passar en medlem av centralkommittén att byta ut en rysk diplomats dolk vid bältet mot en saltgurka. De andra partimedlemmarna kan inte dölja sina hånleenden mot den intet ont anade diplomaten som skuttar runt med saltgurkan vid bältet hela kvällen. Stalin skrockar högt. [s. 494]

Stalin tyckte om Roosevelt, såg ned på hans efterträdare Truman och ansåg Churchill var den främste av kapitalisterna, även om det dem emellan inte uppstod tycke. Stalin varken respekterade eller tyckte om De Gaulle, något han visade genom att vid bjudningen supa sig redlös. De Gaulle tittade på med ogillande min när Stalin åbäkade sig och skålade högtidligt med sina närmsta underordnade:

Skålen för den järnvägsansvarige Kaganovitj: ”En modig karl som vet att om tågen inte kommer i tid (konstpaus) – så skjuter vi honom!” De skålar.

För Chruljov: ”Det är bäst för honom att han gör sitt bästa, annars blir han hängd, sådan är sedan i vårt land! Kom hit!” De skålar.

För flygvapenbefälhavaren Novikov: ”En bra marskalk, honom ska vi skåla för men om han inte sköter sitt jobb så hänger vi honom.” [s. 478]

Särskilt retsam var Stalin mot Nosenko, folkkommissarie för fartygsbyggandet. När han stötte ihop med denne i korridorerna drog han ständigt skämt av typen:

”Har de inte gripit dig än?” eller ”Nosenko, har de fortfarande inte skjutit dig?”

Folkkommissarien log alltid nervöst till svar. [s. 496]